Säpos långa spionjakt på Sanfrid!
Fyra män i långa rockar och läderportföljer gled upp på gården i Morjärv.
Likt en gammal spionfilm med säkerhetspolis i långrockar och läderportföljer gled fyra män i en svart bil upp på Sanfrid Erikssons gård i Morjärv.
Budskapet var kort och klart!
–Eriksson ni är starkt misstänkt för spioneri åt främmande makt.
Det var en kall dag den 16 november 1976 när säkerhetspolisen slog till och efter en kort dialog blev det transport till häktet i Haparanda.
Fem år senare fick jag och reportern Jan Westerberg som första tidning besöka och intervjua Sanfrid Eriksson som hade en spännande historia att berätta. En månads fängelsevistelse och krävande långa förhör med Sveriges säkerhetspolis var jobbigt och kunde ha knäckt många men Sanfrid klarade pressen.
Exakt en månad efter gripandet släpptes Eriksson som en fri man och då började den egna jakten på skadestånd från media och personer som förtalat honom under ”spionprocessen”.
Flera media som kallat honom för spion fick som skadestånd betala semesterresor för Sanfrids familj och släkt.
Piteå-Tidningen fick som första tidning en intervju med Sanfrid Eriksson.
Eriksson sparade alla tidningsklipp från tiden när han misstänktes vara en ny storspion som avslöjat Kalixlinjen. Alla som kallat honom för spion fick höga skadeståndskrav!
En skojfrisk man kunde efter en månads fängelse och långa förhör återigen vandra runt i Morjärv som en fri man. Han fick även medalj för "redighet i rikets tjänst" för alla sina tjänsteår i Statistiska centralbyrån.
Fem år efter gripandet 1976 besökte PT Morjärv och fick träffa Sanfrid Eriksson.
En utredning på 2000 sidor gav inga bevis!
I många år hade Säpo spanat på Sanfrid Eriksson som de trodde var en ny storspion som avslöjat hemligheter om försvarsanläggningen Kalixlinjen.
Spanarna hyrde rum i närliggande hus, avlyssnade Erikssons telefon, placerade mikrofoner i hans bil, samt rekryterade vänner och bybor som angivare för att kunna avslöja honom.
När skojfriske Sanfrid förstod vidden av förföljandet började han driva med sina ”övervakare” och åkte ut i sin bil i närheten av militärförråd skruvade runt stationer i en bärbar, tjutande radio och rabblade nummerkoder. När han insåg att folk i den lokala matbutiken rapporterade till Säpo om hans förehavande växlade Sanfrid till sig en 10.000 kr-sedel som han tog upp ur fickan när han skulle köpa mjölk och en korvbit. Skvallret om den “rike spionen” späddes naturligtvis på av hans agerande.
En farlig lek som ju inte gjorde Säpo mindre misstänksamma och som slutade med gripandet hösten 1976. Ett gripande där utredarna inom säkerhetspolisen inte kunde hitta några bevis för sina misstankar utan släppte Eriksson efter en månad. Då hade 10 polismän spikat fanérskivor för alla fönster i hans hus och genomsökt det i minsta detalj, vilket var en mycket jobbig tid för familjen. Även alla hans kontotransaktioner samt när och var han åkte när han lämnade huset var dokumenterade i minsta detalj.
Efter 32 år, när polisen överlämnade sitt material till Riksarkivet, fick hustrun Karin äntligen se de hemliga dokumenten på 2 000 sidor om sin man. Paketet med utredningen som kom med posten vägde åtta kilo och med hjälp av allt material har hustrun Karin skrivit en bok om den märkliga ”spionaffären”.
–Jag grät när jag läste vissa passager och insåg hur illa Sanfrid hade behandlats berättade hustrun i boken om Säpos arbetsmetoder.
Enligt uppgifter i boken har Säpo rannsakat sig själv och modifierat sina arbetsmetoder efter den “misslyckade” spionjakten. Översynen ska enligt uppgift kallas Lex Morjärvsmannen.
Sanfrid Eriksson fick aldrig själv uppleva utgivningen av boken om sitt liv som anklagad spion. Han dog dog femton år efter den dramatiska höstdagen 1976 då han greps på sin gård i Morjärv.
Byn som dör! Ett reportage om nedläggningen av Platzerhusfabriken i Morjärv gjordes samma dag som vi fick höra Sanfrid Erikssons berättelse om “spionaffären”.
“Turbilden” som blev den perfekta ingången till reportaget!
Ibland ska man ha tur för att få den perfekta bilden! När vi gjorde reportageresan till Morjärv fick vi två “scoop” samma dag. Det ena “scoopet” var intervjun med Sanfrid Eriksson som hade förföljts och bevakats av Säpo under 18-års tid.
Vi besökte även Platzerhusfabriken som var lite av byns livsnerv och största arbetsgivare. Vinkeln var ju att byn skulle dö om nedläggningen blev av. När jag stod ute på ängen och skulle ta bilden av byaskylten som snön nästan vräkt omkull hörde jag en bild komma.
Jag släppte in bilen mellan skyltens solpar och tryckte av. När jag tog ner kameran insåg jag att det var likbilen som passerade in i byn. Liksom en bra målvakt i hockey ska ha tur ibland när det klingar i stolparna så gäller nog “turregeln” även för en pressfotograf!
Reportaget i PT om nedläggningen av Platzerhusfabriken i Morjärv 1981.