Piteås egna Woodstock på Vallsberget
Rockfesten blev en musikalisk och ekonomisk succé när en publik på 8000 invaderade slalombacken på Vallsberget
Vallsbergsgalan, Piteås rockande svar på Woodstock, var en stor musikupplevelse och fest för många under 80-talet. Två kvällar med fullt ös på scenen och med en skidbacke fylld med publik. Lokala kultband som Strömson och Nagasaki, samt Ripp-Rocks otaliga band blandades med inhyrda dragplåster som Eldkvarn, Rekyl och Janne Schaffer.
Blivande stjärnor tändes på dessa scener, Bo “Kasper” Sundström Andreas Mattsson och David Myhr, för att nämna några.
Ripp-Rocks bandmedlemmar och stödmedlemmar hjälpte flitigt till med att skapa denna oförglömliga rockfest.
Första åren med start 1981 flöt på bra med stor publik och bra ekonomi.
Med regnet 1986 och 1987 kom ”oflytet” och festivalen flöt bokstavligen bort.
Som Piteå-Tidningens fotograf bevakade jag galan under flera år, men de mesta av bilderna på denna sida är från guldåret 1983 då 8000 personer bänkade sig i skidbacken under en fredag och lördag i början av juni.
Rockfesten fick stort utrymme i tidningen med både förhandsartiklar och flera uppslag från själva galan.
Med mina bilder vill jag ta er tillbaka till denna häftiga musikhändelse 1983 och genom att intervjua några som var med på och utanför scenen blir det en koppling till nutid 38 år senare.
Vill du veta allt om Ripp-Rock och Vallsbergsgalan kan jag rekommendera Mikael Andersson och KG Johanssons bok ”Just när du trodde allt var över”. Rena “bibeln” om Ripp-Rocks historia. Finns att beställa på Alibris.
Häng med på en bildkavalkad!
Regnet upphörde och Olle Lundquist med en tidstypiska walkie talkie i handen ger klartecken att rockfesten kan börja, allt medan publiken strömmar in.
Olle Lundquist, festgeneral.
“När vi fått in entrépengarna hällde vi ut allt i duschrummet och gjorde en Joakim von Anka”
Regnet strilade i en jämn ström denna junifredag 1983. Rockfestgeneralen Olle Lundquist och alla inblandade som i veckor jobbat med de praktiska förberedelserna ute på Vallsberget, började bli oroliga för hur det skulle bli med publik.
Lagom till middagstid upphörde regnet och Olle kunde ge klartecken för att höja reglarna i mixerbordet och släppa loss musiken i något som skulle bli en succéfylld rockfest där 8000 personer löste entré. När alla intäkter var räknade fanns det runt 270 000 kronor i föreningens kassa, vilket gav en vinst på 150 000 kronor när man betalat alla omkostnader.
Det var värt att få göra en “Joakim von Anka” tyckte Olle och gänget som turades om att sitta på golvet i Vallsbergets duschrum och få sedlar och mynt hällda över huvudet. Föreningens goda resultat gjorde att man startade flera underavdelningar, bland andra en skidsektion, samt anordnade flertalet konserter under vinterhalvåret.
Ripp-Rocks goda ekonomi gjorde att föreningen, som vid den tidpunkten hade runt 1500 medlemmar, sponsrade Pite Hockey. Laget spelade kommande vinter med Ripp-Rocks gitarrlogga på bröstet.
Olle Lundquist startade sin karriär inom arrangörsledet redan under gymnasietiden, då han som kårsordförande lyckades få hyra Pite Havsbad och ordna en elevkonsert med bandet Factory som precis slagit igenom och var “stekheta”.
Den karriären har sedan gått spikrakt uppåt med Piteå Dansar och Ler som en av höjdpunkterna, där han och Peter Eliasson 1990 väckte liv i den gamla stadsfestivalen från 60-talet.
Lasse Hjelm, hårdrockade "local hero" i bandet Nagazaki.
—Tänk att jag varit så jäkla smal, skrattar Lasse, när han ser den 38 år gamla bilden.
Stjärnstatus!
Nagazaki öser på. Tomas Ylivainio, Lasse Hjelm och Mårten Sandberg syns på bilden.
Närkontakt! Nagazaki hade sin trogna publik.
Den lyckade rockfesten fyllde förstasidan på PT och ett mittuppslag med text och bilder.
Det gäller att ge järnet!
Lasse Hjelm i rätta rock posen!
Fullsatt i Vallsbergsbacken. Var du där?
Lasse Hjelm, lokal rockhjälte och scenbyggare.
“Gemenskapen och jobbet med alla förberedelser för galan var minst lika roligt som själva giget”
När jag besöker Lasse Hjelm har han fikapaus på sitt jobb ute vid Bredviksbergets återvinningsanläggning i Öjebyn.
På andra sidan Svensbyfjärden ligger Vallsberget där Lasse för 38 år sedan studsade runt på scenen och levererade powerrock med sitt band Nagazaki inför en jättepublik.
När jag visar honom bilderna från 1983, ler han igenkännande och utbrister spontant med ett skratt.
— Tänk att jag var så smal på den tiden. När jag såg hur det vällde in publik i massor började det kännas nervöst att äntra scenen, men vi var laddade och publikstödet var liksom spelningen fantastisk, berättar han.
Framträdandet i all ära men Lasse beskriver gemenskapen och förberedelserna med bland annat bygget av scenen, där han klängde runt bland rörkonstruktionen i bästa bergklättrarstil, som lika roligt.
Den häftiga rockrösten finns kvar vilket han har visat på senare tid i flera av Great Gigs konserter.
Numera är dock den forne Nagazakisångaren mer intresserad av att prova andra genrer inom musiken.
— Det finns så mycket bra musik av olika slag, konstaterar en av Piteås häftigaste rockröster.
Rockfesten på Vallsberget 1983 blev ett riktigt lyft för Ripp Rock och även för Lasse Hjelm i gruppen Nagazaki som här svävar fram över den entusiastiska publiken.
Peter Eliasson, scenbyggare och flitig bandmedlem.
“Plötsligt rullade ett cementrör nedför backen och hotade att rasera veckor av scenbygge”
För Peter Eliasson startade Vallsbergsgalorna långt innan scenljuset tändes. Bygget av scenen och jobbet i arrangörsstaben Ripp-Rock krävde många, långa, roliga och utvecklande arbetspass.
Peter spelade dessutom i flera band och en inhyrd ljudtekniker undrade försynt om han aldrig skulle gå av scenen.
— När vi 1983 skulle bygga den stora scenen nedanför familjebacken visste vi inte riktigt hur det skulle gå. Ingen av oss hade gjort ett så stort scenbygge tidigare men vi lärde oss snabbt och fick med gemensamma krafter till en bra scen.
Det tog några veckor och allt gick bra med många frivilliga, fast vi höll på in i det sista, berättar Peter.
När jobbet var avslutat torsdag kväll, dan innan premiärkvällen, gick ett gäng upp i backen och tog några öl.
Någon i gänget lyckades knuffa till ett stort cementrör som började rulla nedför backen och alla såg med fasa vad som skulle kunnat hända. Röret rullade turligt nog efter ett tag in i skogen och ingen kom till skada. Scenens bräckliga stålrörskonstruktion kunde ha blivit plockepinn och hela rockgalan saboterad.
Första året 1981 var inträdet endast fem kronor och det blev många mynt att hålla reda på.
Peters musikkarriär tog inte slut med Vallsbergsgalan och de flesta musikintresserade har väl inte minst sett honom som arrangör och leadgitarrist under de tiotal år som arenaprojektet Great Gig har pågått.
Strömson, ett av de lokala “kultbanden” med Bo “Kasper” Sundström längst till vänster, Mats Lundberg, Micke Andersson, Peter Eliasson och Berra Vikström.
Lars "Lidde" Lidström och Peter Eliasson fixar scenens sista justeringar under det att slalombacken fylls av publik.
Ska du aldrig gå av scenen? undrade en inhyrd ljudtekniker när Peter Eliasson bara bytte gitarrer och spelade i flertalet band.
Peter i dag 2021. Det har nu gått 38 år efter succéhelgen på Vallsberget, men musikern finns kvar i mångsysslaren och grillexperten Eliasson.
Gruppen Wass bestående av: Anders Wedin, Olle Andersson, Erik Sundström (som jag hade äran att spela med under många år i Nalta Rhythm Boys) och Birger Sundström.
Kenneth Lundman och Leo Holmberg. Enligt Leo var scenklädseln militärunderställ målade med fingerfärg.
Lars "Lidde" Lidström löder så det glöder.
373:an nedanför Vallsberget belamrad av rockälskande bilister.
När kvällens första band äntrade scenen slutade det regna och senare kom solen.
Konferencieren Stefan Hansius peppar de lite nervösa tjejerna i gruppen ZIP som gjorde sitt första stora framträdande under Vallsbergsgalan 1983. Lena Hedlund, Åsa Lundqvist, Annika Eriksson och Maria Hellström hade bara spelat ihop ett halvår och detta var ju en härlig chans att stå i strålkastarljuset.
Maria Hellström 16-årig bandmedlem i ZIP
“Att få spela på Gunnars Yamaha elflygel var ju en dröm som var värd all nervositet innan giget”
Tjejerna i bandet ZIP kunde fem låtar som de övat på under vintern 82-83 och nu var det dax att kliva upp på stora scenen under Vallsbergsgalan.
— När vi fick höra om ett musikprojekt på fritidsgården Regnbågen där Birger Sundström och Mats “Pyschan” Lundberg skulle hjälpa unga musiker att starta band, nappade vi direkt, berättar Maria Hellström. Vi gick i nian och tyckte dessutom att Ripp-Rockkillarna var rätt snygga.
Det var bara Maria av tjejerna som hade trakterat ett instrument tidigare så det blev naturligt att hon skötte klaviaturen där hon hade koll. Övriga tjejer var nybörjare, men med duktiga instruktörer i Mats och Birger samt flitigt övande under kalla vinterdagar stod de där i rampljuset på rockhelgens stora scen.
— Det var en dröm att få spela på Gunnar Sundströms elflygel, så det var värt all nervositet och kämpande med låtarna under vinterns träningar. Vi körde en blandad reppe, berättar Maria och nämner låtar av Police, Eva Dahlgren, Magnus Lindberg och The Beatles.
Bandet upplöstes efter ett tag men Maria släppte inte musiken utan började träna trombon och fick plats i Håkan Norbergs ungdomliga blåsprojekt Hafsbandet.
— I dag är trombonen såld och nu spelar jag mest Spotify, berättar Maria och skrattar när jag besöker henne på Djupviken i Piteå och visar bilderna från den minnesvärda rockhelgen 1983.
Maria Hellström minns med glädje nervositeten och känslan att stiga upp på galans stora scen 1983.
Vill du veta allt om Ripp-Rock är det bara att skaffa "rockbibeln" med all fakta och storys som Mikael Andersson och KG Johansson satt ihop där även en del av mina bilder finns med.
Olle Lundquist har ett helt biblotek med klippböcker att se tillbaka i. Vallsbergsgalan 1983 var en succé som öppnade för nya stora projekt.
Maria Hellström 2021. I dagsläget har hon lagt musikutövandet på hyllan och lyssnar i stället på blandad bra musik.
ZIP på scenen efter en vinter med hårdträning.
Gunnar Sundströms elflygel var eftertraktad för unga musiker att få spela på.
-En liten kaxig hårdrockskille i publiken som hette Johnny skrek “Smurfar, smurfar, smurfar” men det gjorde inte så mycket när jag fick spela på Gunnar Sundströms synt, berättar Niklas.
Niklas Berg, 13-årig bandmedlem i Måfå.
“Jag är extremt tacksam över att de stora tuffa pojkarna och flickorna i Ripp-Rock gav oss den chansen”
Niklas Berg berättar:
Jag var 13 år och stod på toppen av min karriär skulle det visa sig. Vår grupp Måfå skulle få spela på Vallsbergsgalan och vi var redo att slå igenom stort. Klockan var mitt på dagen och publiken bestod av några bakfulla personer samt band som skulle spela efter oss.
— En liten kaxig hårdrockskille i publiken som hette Johnny skrek, “Smurfar, smurfar, smurfar” hela tiden. Men det gjorde inte så mycket för vi “ägde” scenen.
Förutom att jag skulle få stå på den största av alla scener skulle jag även få spela på Vox Gunnars Yamaha CS40 synth, en synth som kanske någon i bandet Noice hade tagit på.
Jag minns att jag skrek ut mina erfarenheter av bråk, kärlek och livet på Norrmalmskolan och vi vara stjärnor i 30 minuter, inte de 15 minuter som övriga världens befolkning fick.
När jag ser bilden på mig själv så känns det som igår och jag är extremt tacksam över att de stora tuffa pojkarna och flickorna I Ripp-Rock gav oss den chansen. Vi spelade ett år till men så kom livet i vägen och jag blev synthare, startade skivbutik, hittade på ett band som sålde 6 miljoner album och jobbade massor med reklam.
Men det är är en helt annan historia som troligtvis aldrig hade hänt om jag inte stått där och skrikit 1983.
Blandade karameller av högtalare. Fast volymen var det inget fel på tyckte vakterna och fyllde öronen med ljuddämpande material.
Bandet Donkey Kong på den soldränkta scenen. Lillianne Holmberg och Anna Wedin i bild.
Senare under 80-talet kom regnet och festivalen tappade publik.
Sommarkväll, fest, naturläktare och bra rockmusik. Då trivs publiken!
Fotografen Westergren själv på plats i Vallsbergsbacken.
Eftersom foto och musik har varit mina stora intressen genom livet var det naturligtvis häftigt att på betald arbetstid få kombinera dessa som pressfotograf på musikevenemang av olika slag. På bilden står jag 30 år gammal och väntar på att nästa band ska äntra scenen. Väskor och fickor fulladdade med objektiv och 36-bildersrullar Tri X-film samt spanande efter den där perfekta fotovinkeln.
Tack för att ni tittade på mina bilder och bläddra gärna vidare i portalen för att följa med på andra fotoäventyr.
gunnarwestergren.com