Trippelmördare på rymmen.

Jakten genom Piteås skogar slutade i ett dike nära Långträsk.

Gunnar minns mördarjakten i högt tempo.

“Gruset sprutade under skärmarna när vi försökte följa polisens jakt efter den finske trippelmördaren”

Var han beväpnad, den finske trippelmördaren, Juha Valjakkala som rymt från fängelset i Finland och nu befann sig i skogarna runt Piteå.

Adrenalinnivån var hög och frågorna många när jag och Gunnel Ekman var mitt i polisjakten i maj 2002 efter mannen som mördat en hel familj i Åmsele några år tidigare.

Med en liten Renault försökte vi hänga med i den dramatiska jakten (vår ordinarie fyrhjulsdrivna fotobil var ute på annat uppdrag) och vi ville inte bli lämnade utan polisskydd i skogen om den livsfarlige mannen skulle dyka upp beväpnad.

Efter strul med bensinstopp på den polisbil som förföljde mördaren, slutade jakten med en dikeskörning på Kolervägen nära Långträsk och den då omringade Juha Valjakkala gav upp och kunde gripas rätt odramatiskt.

Mina bilder från jakten publicerades i många tidningar i hela Norden.

Läs Gunnel Ekmans personliga berättelse från denna spännande dag på jobbet.

Vilken väg kan mördaren ha tagit? Polisstyrkan överlägger hur man ska kunna gripa rymlingen.

Gunnel Ekman.

“Visst var jag rädd”

“men inte mer än att det var självklart som reporter att haka på då polispatrullen plötsligt drog iväg och gripandet kändes nära”

På morgonmötet den här dagen, fick vi klart för oss att Juha Valjakkala – trippelmördaren i Åmsele – rymt från fängelse i Finland och varit synlig i våra trakter, där han vistats och rest flera gånger förut.

Jag och kollega Gunnar ”Gugge” Westergren åkte ut till Lillpite och intervjuade bland andra Mona Lindkvist, som vaknat törstig och gått upp tidigt på morgonen och fått se Valjakkala smyga runt deras bil. Hon konstaterade så här litet i efterhand, när hon fått veta vem det verkligen var, att ”hade jag bara haft mer kläder på mig hade jag ju öppnat och skrikit åt honom – och då hade jag varit död nu…”.

Med det i bakhuvudet överraskades vi plötsligt av flera polisbilar som med hög hastighet körde genom byn i riktning mot Yttersta och Koler. Vi hakade förstås på, så nyhetsmänniskor vi var, men blev sittande mitt ute i ingenstans tillsammans med nämnda poliser, som avvaktade ytterligare information om var den beväpnade och farliga Valjakkala fanns. Och visst, jag var rädd, men inte mer än att det var självklart att som reporter på nytt haka på då polispatrullerna plötsligt drog iväg och vi förstod att ett gripande var nära.

Polisen drog en extrasväng med pressuppbådet för att hinna forsla bort Valjakkala efter gripandet.

Gunnel Ekman och jag (2021) går igenom den spännande dagen för 19 år sedan då trippelmördare Juha greps nära Långträsk.

Nyheten om gripande blev förstasidesstoff för många av Nordens tidningar.

Så här gick färden från Finland till Pitebygden där rymlingen greps nära Långträsk.

“Han blåste oss på Valjakkala”

Här inträffade en undanmanöver som jag än idag har litet svårt att förlåta min handbollskompis och då den polisiäre insatsledaren Tomas Karlsson. Alla polisbilarna svänger av mot Långträsk – och vi efter – men där vänder plötsligt Tomas Karlsson och kör tillbaka. Svårt val, men vi gick på ”bäst-att-följa-befälet-teorin” vilket sedan skulle visa sig vara helt fel.

Det var en avledande manöver som gjordes enbart för att sinka nyhetsteamet litet grand, så att polisen skulle hinna forsla iväg Valjakkala från platsen för gripandet, dikesrenen bara kanske 100 meter från 373:an och Långträsk.

Han blåste oss på Valjakkala, men ja, ja – bara att bita i det sura, då….

Men Gunnars bilder blev ändå dramatiska och viktiga och väcker fortfarande en känsla av ett upphetsat ”oj, jag var där…!”

/ Gunnel Ekman