Fingal tog strid mot kommunen!
Fingal gick i “livets universitet” och blev allkonstnär.
Läs Jan Lundqvist text om mannen som blev rikskändis och en legen i sin hembygd.
Bilderna är från när jag besökte Fingal i början på 80-talet och fick lära mig några av hans visor.
Fingal Åström gick ur tiden 1984, några dagar före sin 79-årsdag. Därmed upphörde följetongen om hans dispensansökningar från den kommunala sophämtningen.. Men onekligen väckte han en del diskussioner och uppmärksamhet kring soprutinerna. Allt slutade inför tingsrätten, där Åström fick böta för sin vägran att betala sopavgift.
Fingal Åström hänvisade till att han eldade upp soporna i spisen hos en son. Han ansåg det vara fel att betala för något han inte levererat.
- En åtgärd som jag nu i mer än fem år tillämpat med gott resultat trots byråkrati och dito lufträkningar, påpekade Åström.
Han blev smått biblisk i sin skriftväxling. Använde sig flitigt av sjunde budet, (du skall icke stjäla) om kommunens räkningar, och påminde hälsovårdsnämndens chef om det åttonde.
Åström skickade samtidigt räkning till kommunen för olägenheter hälsovårdsnämndens beteende förorsakat honom.
Fingal Åström spelade flera instrument och sjöng gärna burleska visor på bygdens egna modersmål, till tonerna av den orgel hans fosterfar köpte i samband med adoptionen i Stockholm
Barnhemmets barn låg i små kryddfack till beskådan för besökare som ville adoptera.
Fingal Åströms minne lever fortfarande starkt hos många Pitebor. Nyligen vid en berättarkväll, om profilen Åström, i hembygdsgården i Norrfjärden samlades så mycket folk att alla inte fick plats.
Åström var, trots sin breda bondska, inte bördig från de trakter där han bodde. Han såg nämligen 1905, som ett "oäkta" barn, dagens ljus i Maria Magdalena församling i Stockholm och hamnade på ett barnhem. Dit kom en dag hans fosterföräldrar på tillfälligt besök, i samband med att de kostat på sig en Stockholmsresa.
- Där låg vi barn som i kryddfack. Jag riktade händerna mot den kvinna som skulle bli min fostermor. Hon föll för mig, men nu var det så att jag bara var fyra månader. Barn lämnades inte ut under sex månader. Mina föräldrar fick dispens och tog mig den långa vägen hem till Pålmark tillsammans med ett papper med påskriften "Kungliga direktionen över allmänna barnhusinrättningar i Stockholm överlämnar härmed barnet 5070 Nils Gustaf Fingal Karlsson till Jonas August Åström i Porsnäs by, Piteå, landsförsamling, Luleå stift".
Med sina fosterföräldrar inramade på väggen i bakgrunden greppar Fingal fiolen.
Föräldrarna fick diplom för sin omsorgsfulla omvårdnad av fostersonen Fingal.
Om fosterföräldrarna har Fingal Åström kärnfullt berättat.
Många år senare, år 1932, fick hans fosterföräldrarna träda fram inför hela Norrfjärdens församling. De fick motta diplom och en bibel i praktband för att de från späda barnaår fostrat pojken Fingal, och för den omsorgsfulla omvårdnad de lagt ned. En gåva hade skickades till pastorsämbetet i Norrfjärden från Stockholm. Med uttrycklig begäran att överlämnandet skulle ske i kyrkan. Denna omsorgsgärning refererades även i tidningen.
Senare fick han också ta släktnamnet Åström, efter att ha skrivit till kungs.
Under sin levnad lät Fingal Åström sin röst bandas i flera timmar långa inspelningar.
På ett av banden erinrar sig Åström bland annat invigningen av Norrfjärdens kyrka 1913.
- Av utrymmesskäl hade man bestämt att barn under 12 år inte fick vara med. Jag var då 8 år, men pappa sa att jag skulle få följa med ändå för jag sjöng psalmer så bra. Sittande i pappas knä fick jag vara med om högtidligheten. Efteråt var det kyrkkaffe. En krona kostade det, men då fick man kaffe med dopp och kopp.
Koppen fick man sedan ta med sig hem.
En klurig historieberättare och allkonstnär. Fingal var både jordbrukare, deklarationsexpert, styrelseledamot, sångare och stridbar i sophämtningsfrågan.
Lill-Pitevisan eller Hästhandlar-Pelle är några av de roliga visor jag lärt av Fingal Åström och numera alltid framför vid våra spelningar på äldreboenden och samvaron.
Tog över jordbruket på hemgården som 18-åring.
Som 18-åring blev pappan sjuk och Fingal Åström övertog då det mesta av ansvaret hemma i Pålmark. Han gifte sig med Emma Olsson från Hällfors och blev far till två söner.
Åström hade inte tänkt sig att bli jordbrukare. Han älskade sång och musik och ville slå sig på detta. Men som enda barnet på gården lades jordbruket i hans händer.
Sedan gick åren och Fingal Åström hann med det mesta här i livet. Där "livets universitet" lärde honom betydligt mera än den knappa skolgång han fick i Lakafors. Som jordbrukare, föreningsman, sångare, musiker, auktionsförrättare, historieberättare, deklarationsexpert och byajurist verkade han och fick även vara Pålmarks första tv-stjärna, i programmet Chans. Han var även engagerad inom LRF, i många år kommissionär för Slakteriföreningen och inköpsombud för Skogsägareföreningen. Han var även kommunalt engagerad i taxeringsnämnden. Åström hade även ett mångårigt förflutet i Norrfjärdens manskör.
Han blev omtalad för sitt historieberättande. Historierna, anständiga eller oanständiga beroende på vilken publik han mötte, formligen flödade. Här en av många:
- Det var en gubbe utanför Koler, som bodde litet avsides. En dag fick han besök av prästen. Det var allmänt känt att man i dessa trakter bryggde lite eget brännvin då och då. Prästen frågade gubben om det inte var ensamt och trist att bo så här. - Nä, sa gubben.
Blir det trist ställer man bara en flaska hembränt i fönstret och då dröjer det inte länge förrän stugan är full med folk.
När Åström tillfrågades hur han levde på äldre dagar svarade han.
- Som det står i "Du gamla du fria", jag lever på minnen från fornstora dar. Tar bilen och åker och hälsar på "änkor och faderlösa".
Jan Lundqvist.