Ett 50-årigt yrkesliv

objektivt fokuserat

Från 12 bilder till digital oändlighet. 

Har man en filmrulle med 12 bilder i sin kamera gäller det att välja sina motiv med omsorg.

Med dagens digitala teknik som ger tillgång till oändligt antal bilder, automatiska inställningar och kloka små datorer som fixar de mesta tekniska är det ett jättekliv från den manuella värld jag mötte när jag började som fotograf. 

Mitt första fasta jobb i det som senare skulle bli mitt yrke i 50 år var på Norrbottens-Kurirens lokalredaktion i Älvsbyn.

En ensamredaktion där arbetsuppgifterna bestod i allt från att ta emot personliga annonser, prenumerationer, skriva om allt som hände i Älvsbyn med omnejd, samt leverera bilder. Till hands för fotografering fanns där en Yashica tvåögd ”lådkamera” (se bild) som använde 120-film med 12 bilder i rullen.

Skulle bilden komma med till nästa dag i tidningen måste ett brev med rullen skickas med bussen vid lunchtid till huvudredaktionen i Luleå för framkallning.

Ingen telefotosändare fanns att tillgå och blev det sent med en viktig nyhet fick man hoppa i bilen och köra till Luleå.

Som alternativ kamera hade jag en egen Pentax Spotmatic som jag köpte 1968 och den var ju ett litet underverk i jämförelse med Yashican. Dessutom laddade man ju den med 36 bilders rulle vilket kändes mycket på den tiden

Yashica tvåögd kamera men 12 bilders rulle i format 6X6 cm. Rullen skulle skickas med bussen till huvudredaktionen i Luleå för att hinna framkallas och tryckas till nästa dag.

Yashica tvåögd kamera men 12 bilders rulle i format 6X6 cm. Rullen skulle skickas med bussen till huvudredaktionen i Luleå för att hinna framkallas och tryckas till nästa dag.

I mörkrummets ljusskygga värld förvandlar vi negativ till en positiv nyhet!

 

Mörkrummet hade sin speciella tjusning med det gula svaga ljuset, porlande vatten från sköljvasken med bilder och lukten av framkallningsvätska och fix.

Det dämpade ljuset gav en lugn atmosfär även om tempot stundtals var högt när pressläggningens stoppur tickade mot “deadline”

Filmen framkallades i tre höga plasttankar med olika bad. Framkallning, skölj, fix och sedan tillbaka i sköljtanken. Där rådde absolut mörker och det gällde att lära sig var kemitankarna stod. Efter en tid orienterade man sig som om ljuset varit på och visste precis hur många steg man skulle gå i mörkret åt ett visst håll.

Sju minuter i framkallningen, snabb sköljning, tre minuter i fixet och sedan 10-15 minuters sköljning, om det inte var jättebrådis. Sedan torkskåpet blåst rullen torr sattes den i förstoringsapparaten och ett fotopapper exponerades i lämpligt antal sekunder. Sedan genomgick papperet samma kemiprocess som filmen, fast i skålar i det svagt gulbelysta mörkrummet.

När jag första gången såg bilden växa fram i fotolabbets framkallningsskål var jag fångad av “trolleriet”

 

Efter militärtjänst i Armens fotoskola under 11 månader och två års Yrkesskola för fotografer på Bergnäset i Luleå kom jag till Piteå-Tidningen 1973.

I det analoga fotograferandets värld var tiden i mörkrummet en stor del av jobbet.

Framkallningstankar för film, torkskåp, förstoringsapparater, skålar med pappersframkallning, fix och pressar med glansplåtar för att torka pappersbilderna. Det gamla mörkrummet är nu historia och ryms i dag i en liten dator, men innehöll en speciell atmosfär med sitt färgade ljus och speciella doft.

Här nedan kan du se ett litet galleri med några av de kameror som var våra dagliga arbetsverktyg.

“Hackspetten” från Hasselblad som skickade mörkrummet till historieböckerna

 

Hasselblads Dixel-sändare kalldes av fotograferna för "Hackspetten" för att den gav ifrån sig ett hackande ljud när den läste av negativen.

En revolutionerande pryl som kom i slutet av 80-talet efter drygt tre års utvecklingsarbete. Denna tekniska pryl kostade 250.000 kronor vilket 1989 var fasligt mycket pengar även för en då ekonomiskt välmående lokaltidning.

Nu behövde bara filmen framkallas, vilket man ofta fick hjälp med av de stora aktörerna Kodak, Iford och Agfa som ofta fanns på plats under större tävlingar som SM, EM och VM. Mörkrummsbiten var ett minne blott och sörjdes nog inte av någon fotograf på resande fot.

En liten dosa för filmframkallning och kemi var i värsta fall allt som behövdes samt en hårtork att torka filmen med.

Negativen spändes sedan upp på sändare och lästes in varefter en lätt redigering kunde göras på den svartvita skärmen och bildtexter skrivas in.

Birgitta var ensam kvinna på redaktionen i många år!

 

Media var länge en mansdominerad värld med undantag för några kvinnliga pionjärer.

När jag började på Piteå-Tidningen 1973 jobbade en kvinna som reporter på redaktionen. Nu 50 år senare är könsfördelningen en helt annan.

Från att ha jobbat som korrekturläsare tog Birgitta Pettersson 1964 steget in på redaktionen som skrivande journalist. Hon har under sin långa tidningskarriär hunnit jobba som korrekturläsare, reporter, krönikör och politisk chefredaktör.

För sina insatser belönades hon med Norrbottens journalisters pris och Tidningsutgivarnas pris för att ha förnyat tidningens innehåll.

Det skulle dock dröja många år innan tidningen fick fler kvinnliga reportrar.

Först ut var Gunnel Ekman som hoppade in som vikarie när Birgitta var mammaledig och 1985 när bilden togs i samband med PT:s 70-årsjubileum hade andelen kvinnor på redaktionen uppgraderats till en skrivande kvintett.

I mitten på 80-talet när tidningen hade sin storhetstid och runt 100 anställda stod på lönelistan fanns flest kvinnor på inskrivningen och korrekturläsningen samt kamerala avdelningen. Sätteri och tryckeri liksom sportredaktionen var helt mansdominerad.

Kommande höst när några äldre medarbetare gått i pension kommer könsfördelningen på Piteåredaktion att vara 70% kvinnor och 30% manliga reportrar. Sportredaktionen undantagen som förutom några vikarier genom åren alltid varit och är ”A mans world”.

En undersökning gjord 2020 visar att andelen kvinnliga reportrar är 44% bland nyhetsmedia i Sverige. Tittar man däremot på andelen presentatörer i Sveriges nyhetskanaler då dominerar kvinnor med 77%.

 

 

Fantastiska digitalkameror ger möjlighet till direkt uppdatering på webb-tidningen

 

Mörkrummet och kemin känns långt borta när man tittar på bilden här ovanför.

Den lilla grå knoppen som sticker ut på sidan av kameran är en sändare, som har kontakt med mobiltelefonen som i sin tur via sitt internet har kontakt med redaktionen och skickar de nytagna bilderna direkt för publicering.

Canonkameran EOS 1 D X har dubbla kortplatser för lagring och det vanliga är att man lagrar en bild i RAW-format för att göra snygga bilder i efterhand till papperstidningen. På det andra kortet lagras lågupplösta bilder som lämpar sig för webbtidningen och som är lätta att snabbt skicka via nätet.

Numera använder jag mest en smidig Sony RX 10 Mark IV, med fast optik och fantastisk zoom mellan 24-600 mm/4. Lätt att bära för en sliten fotografrygg.

Nu går utvecklingen mot mer live-sända evenemang och sporthändelser med rörlig bild, men jag tror att stillbilden kommer även i framtiden att ha en viktig plats i nyhetsmedia. Första gången PT sände live från ett publikt evenemang var studenternas gång på röda mattan från Pite Havsbad. Sändningen gjorde jag med en mobiltelefon och hade mellan 6000-7000 visningar. Dåtidens 3G uppkoppling räckte inte till men hotelledningen fixade välvilligt en router utomhus till vår sändning som pågick i två timmar via Bambuser.

Det var fullt hus med 100-talet anställda och ett välmående tidningsföretag när PT fyllde 70 år 1985. Då fanns förutom redaktionen och annonsavdelningen även inskrivningen, sätteriet, repro, tryckeriet ,distributionen, ekonomi och fullt bemannade lokalredaktioner i Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog.

Det var fullt hus med 100-talet anställda och ett välmående tidningsföretag när PT fyllde 70 år 1985. Då fanns förutom redaktionen och annonsavdelningen även inskrivningen, sätteriet, repro, tryckeriet ,distributionen, ekonomi och fullt bemannade lokalredaktioner i Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog.

Helgen 2018, då Piteås allsvenska damlag tog SM-guld!

Med 45 bilder i måndagstidningen slog jag mitt gamla rekord

 

Full rulle i dubbel bemärkelse var det när man gick på helgjobb. Vissa helger hände det mycket både på sport och nyhetsfronten och man fick ett fulltecknad A4 i handen när helgskiftet började. Jag roade mig ibland med att räkna hur många bilder man bidragit till i måndagstidningen. Rekordet blev 45 den helgen Piteås allsvenska damer tog SM-guld.

En helg skrattade jag och en lokal handbollsdomare när vi nickade till varandra efter att ha setts på fjärde handbollsmatchen samma helg. Ibland sprack ju också hela helgplaneringen när det hände en trafikolycka eller brand i någon av byarna eller på E4 i kommunen.

Varför kom ni inte och gjorde reportage på våran tillställning? Varför springer ni jämt på musikcafé Krokodil? Det är ju bara sport i tidningen! Varför skriver ni så mycket om ett hockeylag från Västerbotten?

Åsikterna är många om en lokaltidning och om innehållet i form av text och bilder.

Lokaltidningen fyller en viktigt funktion inte minst demokratiskt genom att skildra allt från kommunala beslut, syna makthavare, orättvisor i samhället, människor som kommit i kläm, vardagen i glädje och sorg.

Efter att ha tillbringat massor med tid i arkivet och tittat tillbaka på mitt 50-åriga arbetsliv som pressfotograf, fascineras jag över så mycket som hänt och dokumenterats i tidningen genom åren. Ett oändligt tidsdokument att ösa historia från.

En bred bevakning av allt från sport till kulur samt avslöjande reportage, som förärats med journalistpriser och fått höga tjänstemän att avgå. I internationella tävlingar har PT ett flertal gånger prisats för bildreportage och redigering.

Tidningsjobbet synas ju dagligen av läsarnas tusentals ögon och det är bra med kritisk granskning av en den maktfaktor som det tryckta ordet är. Ibland blir det fel och det ska uppmärksammas men på en tidning finns en ansvarig utgivare i motsatts till all “fake news” som sprids på nätet och i sociala medier.

Även som pensionär går jag sällan “obeväpnad”. Kameran har blivit som utväxt del av min kropp.

 

Som pensionär och tidsmiljonär är jag fortsättningsvis aktiv fotograf både som frilans med eget AB men till största delen är det stundens ingivelse och lust som styr mitt fotograferande.

Eftersom jag rör mig ofta i naturen blir det mycket djur, natur, sport, resor och barnbarn fast om jag snubblar över en nyhetshändelse har jag svårt att inte inträda i min gamla roll som nyfiken pressfotograf.

Sidensvansen som njuter av ett övervintrat äpple i mitt äppelträd är ett bra exempel på mitt nyväckta intresse för fågelfoto. Kamera: Sony RX10 IV.

Sidensvansen som njuter av ett övervintrat äpple i mitt äppelträd är ett bra exempel på mitt nyväckta intresse för fågelfoto. Kamera: Sony RX10 IV.

Next
Next

Jakten på en trippelmördare